I höst flyttar Annagrannen till radhus. De är tre i en tvåa lika stor som min och har letat större länge. Hennes lilleman sparkar boll nu, hårt och målinriktat, och de ska flytta trots att hon älskar området lika mycket som jag. I höst. Men lite sommar är det ändå kvar. Lite skavsår efter varma fötter i sandaler, lite promenader genom stan.

Av nattens regn märktes ingenting, det växlade mellan sol och moln och musiken dunkade glatt över gatorna. Vi klättrade upp på en byggställning vid ett hus på Strandvägen för att se Prideparaden, denna märkliga och ganska härliga blandning av fest och politisk manifestation. Varje år blir jag rörd av gaypoliserna och de stolta föräldrarna till homosexuella. Varje år vinkar jag och applåderar. Men i år såg jag inte PositHiva gruppen. Ingen vagn med dansande killar som lever på bromsmediciner och förhoppningar. I år var de inte med, konstaterade jag när jag tittade igenom paradlistan. Jag tänkte på dem i alla fall.

Sedan gick vi vidare till Rosendal, till skuggan under äppelträden, till det röda blänket i glasen när solen träffar snett, till binas surrande och ett bröllop bakom häcken. Syntmusik och en präst med mikrofon. Brudparet hade gått fram till honom på avrivna rosa rosenblad. Rosenblad på Rosendal. Vi smygtittade lite innan vi satte oss i äppelträdgården vid sidan om. Jag satt bakom honom med kinden mot hans rygg, lyssnande på hjärtat genom tröjryggen. Stal ett litet päron, bet i det, spottade ut igen eftersom det smakade kart. Varken äpplena eller päronen är mogna än, men snart.

Höst. Den är på väg. Inte riktigt än, men snart. Och i höst är vi två i min tvåa.