Jo, vet ni vad?

Ni vet den där punkten i ett förhållande, där ni efter en lååång arbetsvecka med helrenovering av hans lägenhet inför försäljning och jobb från tidig morgon till så sent att ni bara lägger er när ni kommer hem och somnar utan att borsta tänderna, men det till slut är gjort och ni har fått beröm av mäklare och fotograf (med litet f), när ni till slut är klara med allt det där och är hemma igen på kvällen och är stolta och glada över att inte ha blivit osams en enda gång under galenjobbandet utan tvärtom är kärare än någonsin, och den ena (du) ligger i sängen och läser medan den andra (han) står i köket och diskar och det plingar till i din telefon och det visar sig vara han, och ni sedan skickar några fnittriga meddelanden fram och tillbaka till varandra och till slut skrattar du högt för varje gång du hör honom fnissa för sig själv medan han rumsterar runt i köket. Den punkten. Den var igår.

Det hela slutade med att vi åt ananas i sängen, fortfarande fnittrande.

Jag älskar den här mannen helt enormt mycket, mannen som både har skrapat gammalt linoleumgolvslim med mig och fått mig att ta mitt livs första fiollektion med min pappas gamla fiol som jag har ärvt, som är lika snabb och skarp i tanken som jag själv och får mig att skratta varje dag, och som dessutom håller om mig så att jag känner mig helt trygg och hemma och älskad på ett sätt jag aldrig har känt förr. Mannen som just nu packar en ryggsäck med tjugo kilo grejer som ska med på fjälltur och nyss frågade mig om man egentligen stavar lit de parade sådär och jag svarade att det fattas ett t men egentligen är värre att han stavat ananas med två n, och han blir inte sur utan skyller på den dåligt fungerande autocorrecten med ett leende.

I sommar gifter vi oss.