Följ med, om du vill.

Så här är det: den här bloggen har nog spelat ut sin roll för mig. Det märks ju om inte annat på hur länge sedan det var jag skrev något här. Men samtidigt har det vuxit fram en lust att skriva igen, även om det är lite på ett annat sätt. Så jag och Fotografen har bestämt oss för att skaffa gemensam plats. Den finns här: nya bloggen.

Välkommen, den som vill. Och kram och tack till er andra.

 

You can catch it from another person

Jag har en sådan där förkylning som man ser på film, som en kompis så precist uttryckte det. Jag snörvlar och andas tungt och kan varken säga n eller m. Men jag är rätt glad ändå, mitt i alltihop. Igår såg jag på sammanfattningen av ”Gift vid första ögonkastet”, denna märkliga tv-såpa slash experiment med människors kärlekslängtan som finns på SVT play. Människor som pratar om det där mystiska mellan människor, kemi. Deras ”favoritexpert”, en av terapeuterna de har med, pratar om att kemi uppstår av att människor verkligen försöker, jobbar med den, tar i varandra, är fysiska. Jag rynkade pannan och frågade förkylt Fotografen om han trodde på det där.

För oss var det inte så. Kemin liksom uppstod mellan första gången vi träffades och andra. Första gången vi träffades pratade vi i fem timmar om allt möjligt, högt och lågt, skrattade, jag tänkte att han hade fina ögon, snälla, men jag tänkte liksom aldrig att jag ville känna på honom, jag tänkte bara gud vad han är trevlig, vilken himla trevlig kille! och när vi skildes åt bestämde vi att vi skulle ses igen, det var liksom mest en logisk konsekvens av att vi hade så mycket att prata om. Och så skickade han ett sms redan samma kväll, samtalet fortsatte omedelbart, och ringde redan dagen efter, och vi pratade igen, länge, och någonting liksom började glöda, röra sig, skutta, och så bestämde vi att vi skulle ses ett par dagar senare för jag hade manusinlämning på boken jag skrev då och var tvungen att jobba intensivt i några dagar, men vi ringdes varje dag och det blev liksom varmare hela tiden, sådär så att tårna krullar sig lite,

och när vi träffades, han kom hem till mig för att plocka upp mig med bil på väg till en konsert, så kramade vi varandra lite valhänt nervöst i hallen och pang, kemi. Då fanns den där för fullt, värmen. Jag började svettas kraftigt och slutade inte svettas på fyra veckor eller så. Fotografen kan fortfarande skratta åt det där, att jag var så totalt ocoolt genomskinlig i början, det var helt uppenbart att jag gillade honom. Mitt hjärta slog så hårda da-dunk-da-dunk att man kunde se min tröja hoppa och jag fick fläkta bort svetten med tröjan. Han hade det bredaste leendet jag någonsin har sett tror jag, det har han fortfarande. Han är vansinnigt snygg när han ler.

Jag ligger mot hans axel och kan inte ens snörvla för att jag är så förkyld, det är bara kompakt täppt, men vi skrattar båda två åt minnet, det pirrar fortfarande att tänka på det. Hans fingrar gnider långsamt min febriga hårbotten, han stryker med andra handen över min arm.

Den där första konsertkvällen, han följde med mig hem, och någonstans mitt i en kyss avbröt han och sa allvarligt du, är vi ihop nu? För jag tycker att det känns så och jag sa lika allvarligt ja, jag tycker också att det känns så och sedan åkte han liksom aldrig hem,

och tre år senare, gifta, tänker jag att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss, så fullständigt givet enkelt, som att hälla kaffe i en kaffekopp, det fanns inget att verkligen jobba på, det var bara att säga ja och ta den utsträckta handen. Det känns bara mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare, och han med, folk vi har försökt vrida och snida oss till att fungera ihop med, som att gå med ett ständigt skoskav.

Jag snyter mig och släpper snytpappret på golvet, katten blinkar lojt till mot det men orkar inte ta utmaningen. Fotografen har köpt hem blåbärssoppa till mig, det är ungefär det enda jag klarar av att äta just nu. Han är frisk som en lärka, förstås. Jag förstår inte hur det är möjligt, men han blir aldrig smittad av mina förkylningar.

 

Inför glasverandan:

I sommar händer det. Förra året hittade vi fönstren, till påsk hittade vi pardörr numro ett (den som ska sitta mellan verandan och ute) och idag hittade vi pardörr numro två, som alltså ska sättas in i huset i stället för fönstret den står lutad mot på bilden:

Det här, det är ren lycka för mig. Känslan av att finna rätt efter långt letande, att inte behöva betala överpris, att inte behöva joxa och kapa för mycket (det är lågt i tak så dörrarna fick inte vara mer än högst 2 m inklusive karm. Svårt att hitta små dörrar. Den här är 1.93 utan karm, alltså perfekt.)

Det kommer att bli så vackert. Den är så efterlängtad, denna lilla veranda. I år satsar vi på att sätta in den här dörren och bygga åtminstone däcket utanför, sedan får vi se om resten hinns med. Men det blir av.

Lycka.

 

Hobbysnickarn och badrumsskåpet

Påsken tillbringades i träts tecken i år. Fotografen och jag handlade och handhade en hel massa trä. Det vill säga, vi köpte ett par gamla fina pardörrar (till fyndpriset 800 bagis eftersom de behöver lite kärlek och färg, men trät är i bra skick) som ska sättas in i glasverandan vi planerar att bygga i sommar, och köpte dessutom ett massivt brädgolv som ska läggas på hela nedervåningen och ligger och torkar på plats as we speak (eftersom massiva trägolv inte bara kan tjongas dit, de måste acklimatiseras till sin nya miljö först). Utöver det brände vi enorma mängder med ris på bakgården, och de dagar som det regnade (eller snöade, tack för det april, tack tack) så snickrade jag ihop ett badrumsskåp medan Fotografen snickrade ihop sin nya hemsida (see what I did there? Höhöhö.)

Nu är jag klar med parenteser.

Badrumsskåp, alltså. Det är så att badrummet i huset är ett ”nytt” tillbygge, det byggdes 1980 kallt, innan dess hade de mulltoa på gården. Själva huset byggdes 1907. 1980 smackades alltså ett ordentligt tilltaget badrum upp, med de då självklara valen blåflammig plast på golv och vägg, och sedan dess är det enda som har hänt där att jag har målat om väggarna och taket vita och att vi bytte toan förra året när den gamla gick sönder i spolmekanismen. En vacker dag ska vi totalrenovera detta badrum, men än så länge ligger det en bit fram i planen. Allt funkar ju, även om det inte är jättetjusigt. Och lite praktisk tjusighet går att lägga till själv.

Jag har tänkt ett tag att vi behöver bra förvaring, och att vi behöver dölja det inte så tjusiga handfatet. Detta går förstås att kombinera. Sagt och gjort. Först mätte jag ordentligt och ritade en byggplan. Jag ville ha en låda med flera fack och ett skåp under. Alltså ritade jag upp skalenligt 1:10 för att kunna mäta på bilden hur mycket material jag behövde av varje sort. Sedan åkte jag till Byggmax och köpte:

• 1 skiva konstruktionsplywood P30, 15 mm tjock, 299 kr
• 3 m planhyvlad furu, 21×43 mm, 24,95 kr/m
• 3 m planhyvlad furu, 15×95 mm, 29,95 kr/m (för även om jag behövde mindre, säljs planhyvlat i färdigsågade längder.)

Sedan åkte jag vidare till Biltema där jag köpte det lilla extra, det vill säga expansionsbeslag och möbelben. Expansionsbeslagen, alltså skenor med hjul som lådan åker lätt på, kostade 29.90 för två stycken och benen (vit metall) kostade 19.90 styck. Efter det handlade jag självstängande gångjärn på Jula, enda skälet till att jag valde just de här är att de är för utanpåliggande montering (dvs inte infälld) och det var smidigt. De kostade 59,90 för två och jag köpte två till varje dörr.

Hemma hade jag redan träskruv från Biltema (25mm lång, 34,90 kr för 200 st och då ingår skruvbits i lådan), trälim, snickerispackel (49,90 på Rusta för just det jag hade hemma, sort är egentligen oväsentlig) antikvit lackfärg (Byggmax, 79,95 för 0,75 l) samt en snutt tunnare furuplywood (bara 4 mm) till lådans botten, som jag hade kvar sedan jag snickrade bakbord (annars kostar en skiva av det 209 kr på K-Rauta, och då får du 1,20 gånger 2,5 meter. Mycket att bygga med.) Dessutom hade jag en massa olika beslag i en låda eftersom jag är en skata på beslag på loppisar. Där kostar de gärna en femma eller en tia för flera stycken ihop.

Sedan var det bara att sätta igång att mäta och såga och fila och sandpappra och mäta igen och fila igen och sandpappra och kanske såga om i några dagar. Jag hoppar över processen och ger er istället ett collage.

Det hela tog mig två dagars snickrande och en extra dags målning. Det är inte helt klart nu heller, för det saknas en liten toppbräda som alltså ska ligga ovanpå alltihop, den ska betsas grå och oljas, och dessutom funderar jag på att byta beslagen mot läderhandtag, men det är inte så jättenoga. Själva skåpet är i alla fall klart för användning nu.

Att köpa nytt handfat med kommod är snordyrt, om man vill ha lite vettig kvalitet och inte något gjort av spånskiva (vilket jag inte rekommenderar i ett våtrum). Att bygga själv kan ge en viss, hrm, charmig skevhet givetvis, men ger också en stabil möbel av rejält material för en relativt billig peng. Jag betalade alltså 693 kr för den här möbeln. Och ärligt talat tycker jag själv att den ser riktigt respektabel ut.

Hobbysnickarn är nöjd och Fotografen är superimpad och peppar mig att bygga ett avställningsbord till vår hall, så… det ska jag nog göra.

Fast först ska jag tillbaka till landet och lägga det där golvet.

 

Lösenordsskyddad: Sjukdomsdetalj deluxe

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

 

Du borstade mitt hår och stoppade om mig.

Vi är på landet, mamma och jag. Det blåser så att det sjunger i väggarna. Frisk bris, enligt SMHI.

Förra helgen fyllde hon 80 år. Jag erbjöd mig att ordna kalas, bjuda in folk, men det ville hon inte. Nej herregud nej. Det är inget att fira. Så jag frågade om hon hellre ville åka ner till landet med mig i ett par dagar, umgås kravlöst. Det ville hon. Nästa gång vi pratade mindes hon inte att vi hade bestämt det, men när jag påminde om det tyckte hon att det lät som en trevlig idé. Efter det har min bror påmint henne om det, och morbror. Det är en trevlig idé varje gång.

Och så kommer idagen och det är ringa matleveransen och hej, ingen mat fredag till söndag! och ringa hemtjänsten och hej, hon är tillbaka hemma söndag kväll! och fråga om tandborsten är med och om hon inte ska ha på sig byxor ovanpå långkalsongerna (och där var svaret nej, hon ville ha dem med sig i väskan bara) och hon frågar om jag har morötter för hon vill äta en morot varje dag och hon frågar om jag har bröd för hon vill inte äta middag, bara macka med yoghurt.

Jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Och framme bäddar jag i vardagsrumssoffan istället för gästrummet, för till gästrummet måste man gå i trappor och hon kommer att gå upp och kissa i natt och har taskig balans så inga trappor funkar, och hon har glömt sina inkontinensskydd så hon är rädd att hon ska kissa i soffan, och jag bäddar med både en sopsäck och en handduk under lakanet och säger kissa på du bara så tvättar vi det imorgon i så fall, det är ju bara kiss och jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Efter mackan och yoghurten går vi ut för att hämta ved, eller rättelse: jag går ut för att hämta ved och mamma följer med för att beundra prydligheten i vedboden, och hon har på sig mina fodrade vintergummistövlar och jag tar Fotografens, och jag får hålla henne under armen för hennes balans är verkligen dålig, men hon ska med ut till vedboden och hon tycker dessutom att vi ska bära vedpåsen tillsammans tillbaka till huset. Jag ler och säger nej, du ska inte bära någonting och hon försöker flera gånger, men jag håller i påsen hela tiden. När jag till slut har fyllt den och hivar upp den på axeln så tappar mamma balansen när hon vänder sig om mot huset, jag står nära nog att greppa hennes arm och kan inte annat än börja fnissa. Så du ska bära veden tycker du? Du som inte ens kan vända dig om utan att tappa balansen? och hon svarar, blixtsnabbt Det är de här jäkla stövlarna, man får ingen jämvikt i dem, hon försöker mörka, men när jag börjar skratta gör hon också det, och vi går skrattande in igen, jag med ena handen om hennes arm och vedpåsen på andra axeln.

Och så kommer det där bekanta klagomålet om att hon ju inte får sova, jag får aldrig sova, jag sover inte längre förstår du, jag är vaken hela natten och går upp ack så tidigt för det är lögn att sova, och det är ju så otroligt märkligt med tanke på att hon börjar gäspa runt åtta redan, runt åtta när jag börjar baka en vegansk cheesecake till morgondagen när morbror och hans fru kommer på middag, och när jag tittar in till mamma som jag har satt framför streamade tv-nyheter på datorn ligger hon och sover. Jag väcker henne försiktigt för att få henne att lägga sig åt rätt håll så att hon kan sträcka ut med huvudet på kudden, och hon säger något vimsigt om att katten slickar mig i håret som jag lugnt svarar på, det gör inget, och två minuter senare sover hon igen, tungt. Jag lämnar lamporna i fönstret och hallen på så att hon hittar till toan.

 

Populistiskt fluff

Två reflektioner efter kvällens rafflande val i Nederländerna:

Hur kommer det sig att så många crazy populister har så crazy hårpreferenser?

 

Och tänker ni också varje gång någon uttalar namnet Geert Wilders att Geert låter precis som stjärt?

 

Kvinnodagen och så vidare

Åttonde mars igår och dagen innan loggade jag ut från facebook efter en diskussion om feminism. Efter att ha Skypat med Fotografen som är på jobbresa och han sade jag vet, jag vet hur irriterande det är att debattera med inskränkta människor och jag gör det ju också, men du kanske inte behöver det just nu, utbränd och allt? Så jag loggade ut, loggade av, och under dagen igår har jag ingen aning om hur meningarna gick, och även om det kändes som lite förlust kändes det mest som en lättnad. Och det i sig gör mig ledsen.

Jag blir så trött. På ”inte alla män”, på ”du använder ordet patriarkat och det betyder att du hatar män!”, på snubbar som tror att de är feminister för att de växt upp med en ensamstående mamma. Newsflash: Hitlers pappa dog när han var tretton, han blev inte feminist för det. Vitrysslands diktator Lukasjenko hade en ensamstående mamma. Alla snubbar har fötts av en mamma. Det är inte där det ligger.

Och sanningen för mig, den kvarstår: att vara uttalad feminist och kämpa för feminismen betyder inte att allt man gör automatiskt är feministiskt, inte om det inbegriper att visa tuttar på bild på ett sätt som är applåderat av patriarkatet. Det är mest dumt att försvara att det inte gör en till mindre feminist, för jo, det gör det faktiskt. Det är som att säga att det att ibland äta lite kött inte gör en till mindre vegan. I så fall är det kanske ärligare att säga ”Jag vill vara vegan, det är mitt ideal, men jag lyckas inte riktigt, för ibland trillar jag dit på andra saker jag också vill men som går emot mitt ideal.” Vilket förstås är okej. Vi är alla människor, ibland orkar eller vill vi inte leva upp till våra ideal. Men var ärlig med det, då! Att gå med på en sexig tuttbild när man är en snygg, ung och smal tjej är inte feministiskt, det är tvärtom något som går emot det övriga budskapet man står för och säger att man gärna också vill bli sedd som åtråvärd, sexig, fuckable för att använda ett bra utländskt ord. Och kom inte dragande med konst som argument. Newsflash igen: det går att ta vackra, konstfärdiga bilder på ung, snygg, smal tjej som inte är sexualiserade, om man vill. Det är faktiskt inte ens särskilt svårt.

Och: jag stör mig på att det att säga den här rätt enkla sanningen högt klassas som att ”kvinnor slår på varandra”. Rättmätig kritik är rättmätig, oavsett kön på den som utdelar eller får den. Men faktum kvarstår: att göra det som patriarkatet gillar och gärna ser att man gör, det är ytterst sällan feminism. Att göra det och sedan säga att det inte gör en till mindre feminist, det är att inte förstå effekten av sina handlingar, eller inte vilja erkänna dem. Det som inte gör en till mindre feminist, det är att erkänna sina svagheter eller sin vilja att vara det som samhället/patriarkatet har bestämt är det bästa. Men att låtsas att det man gör ÄR en feministisk handling, det är bara hyckleri. Allt en kvinna gör är inte automatiskt feministiskt, även om hon säger sig vara feminist.

För att tala klarspråk: jag personligen har inget emot att Emma Watson vill bli fotad med tuttarna ute. Hon får givetvis göra vad hon vill med sina tuttar. Det jag motsätter mig är att kalla en sexig modebild en feministisk handling, eller att säga att det inte gör henne till mindre feminist, för det är det inte och det gör det. Tänk så mycket mer respekt hon hade kunnat få av att i stället för att försvara det simpelt nog säga: ”Jag vet att det inte är en feministisk handling, men jag tyckte att det var kul och jag gillar att bli sedd på det sättet. Jag är också en produkt av samhället jag lever i, trots att jag är feminist. Det här är en del av problemet.”

Idag är det nionde mars. Jag har i kraft av att vara skådespelaravdelningens ordförande varit på möte med Teaterförbundets förbundsdirektör och en av administratörerna på kansliet och diskuterat lönevillkor. Alla tre i rummet var kvinnor. Ingen visade tuttarna.

Och jag kommer att låta facebook vila ett tag.

 

Snarrtips för lata veganer

Jag har varit inne på det förr, pre-veganlivet: är man fikasugen och inte har fikabröd hemma går det världsalätt att snabb-baka en enmanskaka i mikron. En koppkaka. Den blir fluffig och luftig, som en muffin ungefär.

Just den här är en mjuk pepparkaka. För att baka din koppkaka behöver du:

• 0,5 dl mjöl (jag använder Urtekrams glutenfria mix, men vetemjöl funkar förstås bra)
• 0,25 dl kokossocker (går lika bra med vanligt socker, men då skulle jag ta något mindre)
• 1/2 tsk bakpulver
• 1/2 tsk vaniljsocker
• lite kanel, kardemumma, nejlika (minst nejlika och mest kanel. Annars efter smak. Ett kryddmått ca kanel, lite mindre kardemumma och pytte nejlika? Det blir bra.)
• En nypa salt

Rör ihop de torra ingredienserna i en mugg, och tillsätt sedan ca 3/4 msk rapsolja (eller kokosolja) och 0,5 dl växtmjölk (jag använde havremjölk, men vill man vara ovegan funkar förstås komjölk också. Eller vatten, faktiskt, men då skulle jag ta en hel matsked olja.)

Rör ihop så att det blir en klumpfri smet, ställ sedan in koppen i mikron och kör i ca 2,5 minut på max. Låt svalna en stund. Koka lite kaffe under tiden. Vill man kan man pudra lite florsocker på, det kan också totalt hoppas över, det är mest lite pynt för syns skull.

Ätes med fördel halvliggande i säng eller soffa.

PS: Även gott som ickevegan när suget sätter in. Jag lovar.

 

Jag städar. Eller gör jag det?

Det vill säga, jag har rensat i pappershögarna och plockat upp floordroben, låter robotdammsugaren gå ett varv, jag har diskat upp lunchdisken, jag ska strax gå ner i tvättstugan och hänga en tvätt/lägga in nästa, jag tömmer kattlådan och har sönder något litet medan jag stökar omkring (porslin, vaser, ljusstakar och sånt är alla ”charmigt” nötta i detta hem). När jag har sådana här effektiva dagar är jag oftast asnöjd med mig själv, för de händer inte jätteofta.

Men så stötte jag på den här:

Och jag säger bara HA! HA! HA!

Räck upp en hand, alla som städar ur mikron/skrubbar av hela badrummet/dammar en gång i veckan eller putsar fönster/tvättar mattor varje månad? Vad är det för en jäkla obsessive städmaniker som har skrivit den här listan?

Min nivå på vettigt städ: se till att det går an att äta vid köksbordet. Bädda sängen. Låt robot-James dammsuga ca varannan dag pga katt (och tyck att det är JÄTTERENT när han är klar!). Diska åtminstone en gång om dagen. Tvätta när det börjar ta slut på underkläder. Och generellt, vila mer, lev i stället för att putsa. När du får för dig att putsa, gör det ordentligt och var ASNÖJD med dig själv efteråt.

Oroa dig inte för om du är en snuskis. Det är du inte. Det är goodhousekeeping som inte har något bättre för sig. Hen har säkert fått eksem ska du se av att ha städat i sömnen.

 

28. Snart är det vår!

Då och då idag har jag sett solen. En stund. Sedan blev det precis lika grårått som det har varit så länge att vår nästan är ett glömt begrepp.

Jag har jobbat litegrann, försiktigt. Igår. En kortis i ljudstudion, det gick fint, en upptakt till ett jobb i mars. Och idag har jag provfilmat för en reklamfilm. Får jag den är det bara tre dagars arbete och begränsat med inlärning, det klarar jag. Sakta, försiktigt, tar inte ut mig mer än jag kan återhämta mig ifrån. Det måste få ta tid, det här.

På väg hem upptäckte jag att de sålde vegansemlor i ett bageri jag gick förbi. Så jag köpte en bara för att de fanns och jag var sötsugen, jag gillar egentligen inte semlor särskilt mycket. Men hur som helst. På väg ut från bageriet stod en väldigt sliten, tandlös kvinna i alldeles för stor täckjacka och mössa och frågade om hon kunde få en kaffe, så då sa jag att hon absolut kunde det, och att hon gärna fick en bulle också. Så hon gick rätt in i bageriet där en av de anställda stoppade henne innan hon såg att jag gick med, och efter att ha fått bekräftat att jag skulle betala fick kvinnan hälla upp bryggkaffe åt sig själv. Så vände hon sig om mot mig och frågade sa du att jag får en bulle också? och jag svarade klart att du ska ha en bulle. Peka ut vilken du vill ha bara. Och då såg hon mig i ögonen för första gången och log, ett brett, lyckligt leende. Hon stod länge och funderade innan hon valde en wienerbulle till sitt kaffe, vi nickade åt varandra, hon gick åt sitt håll, jag betalade för hennes fika och gick åt mitt. Jag har varit på gott humör sedan dess. Det är alltid fint att göra någon glad, och en dag när alla andra äter semlor tycker jag tammefan att alla ska få kaffe och bulle.

Hemma. Fotografen kommer att långsitta på kontoret ikväll och redigera bilder, och jag ska klappa katten och dricka te. Sticka lite kanske.

Imorgon är det mars. Sköna mars, välkommen.

 

27. Nåt flott

Att man kan gå på folkuniversitetets föreläsningar, vem man än är. Och att det ofta kostar noll och intet att göra det. Det tycker jag är flott.

Bara den senaste månaden har jag lyssnat på två: ett om klädkonsumtion i ett hållbart samhälle och ett om mat för en hållbar framtid. Den skarpe märker här ett tema i vad jag är intresserad av.

Jag har också varit och lyssnat på två föreläsningar om kvantfysik och svarta hål och rymden och livet, en med Christophe Galfard och en med Ulf Danielsson. Båda gångerna var jag såpass mindboggled efteråt att jag var tvungen att prata länge och väl om det.

Kunskap och folk som delar med sig av den. Det är flott, det är ju det.

 

26. Nåt blått

Regnskydd till vandringsryggsäck.

 

25. Kvar från igår

Huvudvärk.

Jag var med på en workshop som jag själv har varit en av initiativtagarna till och som har planerats sedan förra året. Det var roligt och stimulerande. Stimulerande är tyvärr inget jag skulle rekommendera till någon som återhämtar sig från utbrändhet och har en ganska vacklande form. Dagen dessförinnan hade jag dessutom varit med på ett fackligt seminarium om kompetensintegration, som också var stimulerande.

Fan, jag måste akta mig för stimuli. Igår var jag helt manglad och bara låg i sängen resten av kvällen, orkade inte ens se på någon film eller så, kaputt helt enkelt.

Och imorse vaknade jag med huvudvärk. Så idag åkte maken och jag mycket mindre skridskor än vi hade planerat, och fikade och satt i solen mer. Huvudvärken är kvar, men den går att leva med. Imorgon är en ny dag.

 

24. En sak som är svår

På måndag ska vi se på den här lägenheten. På tal om floordrobe och hur jag bor etcetera – vi vill gärna ha en större lägenhet. Men vi bor i Stockholm och har den mycket lyxiga förmånen att bo i en fin hyresrätt. Att hitta en större lägenhet att byta med inom ungefär samma område är nästan dödfött, för alla i Stockholm tror att de bor i världens bästa lägenhet och att det på sikt är rimligt att någon kommer att vilja byta sin sekelskifteslya på Djurgården med kakelugnar i varje rum med just dem, även om de har en etta i Högdalen.

Med andra ord försöker vi inte byta vår lägenhet privat, men eftersom jag har bott här sedan 99 och lägenheten tillhör allmännyttan har vi en bra kötid inom interna bostadskön. Lägenheten vi ska se på måndag är alltså via internkön, vi har god chans att få den om vi säger ja och den har på pappret många bra saker. Den är 72 kvadrat, vilket är hela 16 fler än nuvarande. Den ligger högst upp i ett åttavåningshus som ligger på en kulle och har stor balkong i söderläge, vilket bör vara ett fantastiskt ljusinsläpp och fin utsikt. Huset är byggt 1950, och jag gillar funkis. Det är en stil som passar mig. Och hyran är klart överkomlig.

Men: det är en hyresrätt. Och eftersom jag glömmer att min egen också är det eftersom jag själv är byggare Bibbi på fritiden, så glömmer jag också hur otroligt låg standard det är på hyresrätter. Aldrig trägolv annat än i vardagsrummet, vet inte om det är stambytt eller ej, vet inte standarden på köket, men det lär inte finnas plats för diskmaskin. De materialval som ingår i allmännyttans sortiment för tapeter och färg är rätt hiskliga till och med om den har renoverats relativt nyligen (vilket jag är skeptisk till), så om jag ska trivas, kommer jag att få göra likadant som när jag flyttade in här 99 – inleda med stor renovering, framför allt lägga in golv, för det blir jobbigare efter att man redan är inflyttad. Och jag kommer att få göra det på egen bekostnad förstås, trots att det är pengar jag inte får tillbaka vid flytt. Min lägenhet råkar bara vara mycket finare än de andra i huset eftersom jag har kostat på den med både pengar och arbete.

Dessutom, och det här är en annan sorts svårt: jag känner att jag är lite snobb vad det gäller området. Det är ok, men det är inte mitt sköna kvarter med fik överallt, och det är längre ut från stan. Det är grönt och fint och nära tunnelbanan, men… det är inte mitt sköna, eftertraktade kvarter. (Och jag skäms lite över att det här ens är en faktor i mitt tänk.)

Jag springer ifrån mig själv i tanken, och vet inte vad jag tycker ens innan jag har sett lägenheten. Det är förstås bra att tänka igenom varför jag känner det jag känner, men:

Det är svårt.